Detta är texten till den bästa kärleksballaden jag vet. För övrigt kommer den också från HammerFalls bästa skiva, i mina ögon. Jag hoppas att jag någon gång möter en man som får mig att känna så här....

Song:Dreams Come True
Artist:Hammerfall
Album:Crimson Thunder
Track:7

Never thought I'd feel again, feel the darkness
fade and see the morning sun arise
Never thought I'd feel alive again, senses dull
and blunt from all the lies

Now, when I hold your face so close to mine I
see a place where the sun will shine, with you
it is divine

Looking down into those eyes, I know, I'll be
lost and never found again. Kiss me once and
I will surely melt and die, kiss me twice and I
will never leave your side...(if) Dreams Come True

Do I dare to trust this time? Ooh, the Bells of
Fortune, will I ever hear them chime?
Only those who have been burned before truly
know the meaning of Hell's flaming core

I was the brooding night and you were dawn.
Saving me, for I was forlorn, in your light I am
reborn.

Looking down into those eyes, I know, I'll be
lost and never found again. Kiss me once and
I will surely melt and die, kiss me twice and I
will never leave your side...(if) Dreams Come True

[Lead: Oscar]

Then, when the walls are breaking down on us, when all
we see is misery
will you still believe in me?

Looking down into those eyes, I know, I'll be
lost and never found again. Kiss me once and
I will surely melt and die, kiss me twice and I
will never leave your side, until the sign of winter,
always by your side....(Dreams Come True)

Målsättningar ändras med ålder… när man från en dag till en annan upptäcker att all den där tiden man trodde man hade – den har passerat! Och det är då man får åldersnoja. Eller det är i alla fall min teori. När man får panikångest attacker över allt man inte hunnit med så glömmer man dessutom allt man faktiskt gjort och åstadkommit. I min panikångest värld har jag inte hunnit med att utbilda mig, starta egen firma, skrivit alla böcker jag har i huvudet, varit i Afrika som volontär eller ens rest speciellt mycket (Har varit i Ungern 1983 och i Spanien 1990).I den riktiga världen har jag fött tre välskapta barn, förlorat ett barn tidigt i en graviditet, blivit mormor (snart gånger två), flyttat långa sträckor (mer än 50 mil enkel väg) 8  gånger, haft 26 olika arbetsplatser, varit gift i 21 år och hunnit skilja mig. Inte illa pinkat när man tänker på att jag har gjort allt detta på 43 år! Dessutom har jag ju rent faktiskt all tid framför mig. Jag har fött alla barn jag skall ha (denna bäbisfabrik är faktiskt stängd för evigt. Inte bara stängd – förintad, nedbrunnen, sprängd – ALDRIG igen!)Den yngste är 14 och det betyder att om 3-4 år så kan jag flytta vart i världen jag vill utan att behöva ta hänsyn till någon annan än mig själv. Jag har vänner i min ålder som precis börjat alstra barn… Jag blir matt och trött av att bara se och höra dem… *suck* Barn skall man föda och uppfostra när man har det mentala och fysiska överskottet… Själv skulle jag bli en värdelös morsa idag, endera skulle jag slå ihjäl dem eller så skulle jag rent faktiskt inte orka uppfostra dem. Fattar inte hur jag orkade när den yngste kom … 2 barn i 1:a och 3:e klass., 6 dagbarn och så min egen yngsta… inte konstigt att det finns en massa mörka hål i perioder av ens liv… När min äldsta dotter var 2 fick jag sonen och i samma veva flyttade vi till Stockholm. Min äldsta sov aldrig middag självmant och sonen vaknade 8-12 gånger per natt hela första året, dessutom hade jag 4 dagbarn och arbetade i kassan på konsum om kvällarna. Hela första året av min sons liv är bara ett töcken. Kommer ihåg brottstycken ur hans livs första år men det är väldigt diffust. Som tur är var jag 23 år och då orkar man i stort sett allt! I dag skulle jag ramla omkull och dö!!! Efter en vecka! Har för övrigt aldrig varit arbetslös. Jo, i två månader. Då klättrade jag på väggarna och hade ett kliniskt rent hem. Däremot har jag i långa perioder haft mer än ett arbete samtidigt. Ibland tom tre samtidigt. Startade mitt yrkesverksamma liv som skogshuggare, direkt efter gymnasiet. Kommer tom ihåg vilken lön jag hade: 32,10/timme. Man tyckte att man var så himla rik när lönen kom! Vi hade en hyra på 850:-/månad… Vi pratar om 1982 nu! Ja, Herre Gud, Tiden flyger när man har kul! Jag har jobbat som skogshuggare, maskinförare på DUNI (orkade jag i 9 mån innan jag fick spader och sade upp mig!), kontorist, frukt & grönt ansvarig, dagmamma i olika omgångar när ungarna varit små, sömmerska, projektledare, bartender, kassörska, SFI-lärare, lärarvikarie i DK, Ungdomsskolelärare i DK, lönekontorist i DK, vårdare på ålderdomshem i DK, lagerchef och produktions planerare på ett segelloft i DK, teknisk specialist i ett Call Center och nu coach i detsamma. Och så undrar man varför man inte hann med allt det andra??? Dessutom har jag läst på Kom Vux i 1,5 år, har läst 5 poäng psykologi, Filosofi för barn. Har varit politiskt engagerad i två kommuner, avlastningsfamilj till ett litet barn i en period. Herre Gud – inte konstigt att man känner sig lite sliten emellanåt! Och att tiden aldrig räcker till! Men jag kanske får tid att skriva mina böcker, designa mina kläder och smycken till slut. För jag har nämligen tänkt mig att bli minst 140 och frisk i huvud och kropp! Hur skall jag annars kunna hämnas på mina barn när jag nu inte kan skicka en räkning till dem ;-)? 10-4/Over and Out, from the thinking corned today Maggie

Tillbringade helgen hos Petra, Dream Beamer… Det var som att komma hem efter en lång tids frånvaro… Jag blir uppfylld av den värme som råder där! Själslig värme vill säga… För det var jäkligt kallt att sova där *lol*. Jag blir inspirerad i mitt eget ”konstnärskap” (hahahaha, det var väl att ta i liiiite i överkant kanske!) Men jag trivs förträffligt där ute. Musik, mat, kärlek, värme. Jo, det är som att komma hem igen…

 Vem är det som definierar personlighet?

Vem är det som avgör om min personlighet är ”rätt” eller ”fel”? Jag har nu i 14 dagar funderat på det. Vem bestämmer att mitt klädval, min spontanitet, min impulsivitet, mitt temperament är fel? Fel för vem? Den grupp som tycker att jag är ”fel” och anser att jag borde ändra på mig kommer ändå aldrig att anse mig som ”rätt”. Så då skulle ju en strävan att bli accepterad av människor som jag ändå inte har lust att umgås med vara helt idiotisk! De som jag umgås med och trivs tillsammans med skiter högaktningsfullt i vilka kläder jag har på, vilken färg mitt hår har eller om jag gråter till en tecknad film, blir förälskad på en splitt sekund eller gör andra minst lika tokiga saker. För det är pga. de kvaliteterna de människorna älskar mig! De kvaliteterna som definierar mig som mig! Visst, jag kan visserligen se att min impulsivitet försakar problem ibland. MEN… endast för mig själv! Att jag blir djupt förälskad på en splitt sekund t.ex Det ger mig känslomässiga problem, men vem drabbar det annars? Jo visst… mina vänner, som ändå vant sig vid det här laget och som vet att det går över lika fort igen. (Den akuta sorgen vill säga – men inte den gnagande känslan av saknad som sitter som en irriterande tagg i bröstet. För det är sällan jag som drar mig undan…)

 

Kärlek ja… Det finns någon där ute som jag älskar. Närmare bestämt två och bägge bor i Utopia. Den ena personen är en vän jag har känt i 25 år. Någon som alltid stått mig nära, som alltid betytt mycket och som alltid varit där i svåra stunder. Han är dessutom en sanningssägare av stora mått. Oavsett om man vill veta sanningen eller ej så får man den serverad på silverfat. Inte det minsta roligt ibland, men icke desto mindre nödvändigt. Och det kommer förmodligen aldrig att bli annat än vänskap mellan oss heller… *suck* ;  *ännu djupare suck* Nu har han dessutom funnit sig en kvinna som är bra för honom, till skillnad från alla andra kvinnor han haft, som har haft behov av en stark man som skulle lyfta upp dem. När de sedan blivit upplyfta så har de lämnat honom med ett krossat hjärta…

 

Den andre är en betydligt nyare bekantskap. Tryggheten personifierad. Bägge benen fast förankrade i mylla upp till knäna. Lugn och sansad. Säger också sanningen utan att blinka. Omtänksam, men också fullständigt ogripbar. I hans värld platsar inte mitt temperament, impulsivitet eller mitt sätt att klä mig. Där passar jag inte in, så jag bröt med honom – även om jag tycker förfärligt mycket om honom. Jag tror nog att han tyckte om mig också och jag hoppas att jag tillförde något till hans liv. Men jag orkade till slut inte med att vara ”satt på undantag”… Jag mailar en del till honom i perioder, men hoppas att jag inte möter honom när jag är ute. Om han har någon med sig kommer det att göra ont, om han är ensam kommer jag inte att kunna motstå honom… Om han vill ha mig vill säga… It is as simple as that!

 

Det är svårt detta med kärlek… Jag älskar och hatar med samma passion och glöd nu för tiden. Jag är hängiven mina barn, min familj, mina vänner och den man som befinner sig vid min sida (när det finns någon hugad spekulant vill säga). Skulle dö för dem om det krävdes av mig eller ta ned månen till dem om de bad mig. Gå genom eld och vatten bara för att det var deras önskan. Det är bara ingen som fattar det… Eller det gör de nog – speciellt somliga män – och de missbrukar det maximalt. Och jag min idiot låter mig missbrukas. Men det finns nog faktiskt inte det jag inte skulle göra för en man som jag älskar, om han bara bad mig… Vilket i sig är både osunt och farligt. Men jag känner inget annat sätt att älska, än med hela min själ och hela mitt hjärta. Hur gör man annars? Endera så älskar man – eller så gör man det inte. Finns inget nästan, kanske eller eventuellt. Endera så känner man eller så känner man inte… Hur svårt kan det vara egentligen???

 

Samtidigt som jag älskar med varenda fiber i min kropp så hatar jag på samma sätt. Om jag känner mig trängd eller om jag slutar att älska (vilket också sker) så blir jag fruktansvärt elak… Deadly! Då trampar jag verkligen ner folk. Ju elakare jag kan vara, desto bättre. Är det en man det gäller och han är av det veka slaget… Oh – då finns det inga gränser för hur elak jag kan vara. Visst skäms jag i viss mån över det draget hos mig, men jag hänfaller till rena rama själsliga massakern!

 

Annars går min tid just nu med att lyssna på HammerFall, Inflames och Haggard. Fick nog världens bästa komplimang av min fjortis-dotter i går kväll. ”Min kille och jag tycker att du är så häftig mamma. Inga andra mammor lyssnar på hårdrock och gillar det dessutom”. Gulle-gumman!

 

Detta var den filosofiska timmen för denna gång. Titta gärna in en annan dag så skall jag dela mina tankar med er. Gå i frid mina vänner, lev livet fullt ut. I morgon kan det vara slut…

 

Maggie

Ser ut som om jag skall på Roskilde Festivalen i år! Kostar mig inte en krona, skall gå brandvakt på campingen veckan innan festivalen och får därför gratis biljetter. Kan väl kanske tyckas en del märkligt att man skall åka dit för första gången vid min ålder, men vad fan, allt skall provas en gång i livet! Har liksom inte haft tid att klämma in det tidigare! Det har varit en man i vägen och en massa barn emellan som sprungit runt benen och lagt fälleben för eventuella vilda planer. Så i år skall jag på Roskilde... Om jag kan utverka en semester vecka till i semester perioden...

Vilken vacker kväll det är i kväll... Månen är nästan hel och det är stjärnklart ute. Vilket får mig att kännan mig så otroligt liten. Ibland när jag tittar upp mot himlen en stjärnklar kväll kan jag nästan få ångest över hur stort universum är och hur liten och obetydlig jag själv är i det stora hela. Och framför allt hur små och obetydliga mina egna problem är i jämförelse med andra problem i världen. Jag har tre friska och välartade barn, mat på bordet, rent vatten och tak över huvudet så varför ända in i helvet gnäller jag egentligen?? Jag borde skämmas över mig själv och mina petitesproblem med ekonomi, kärlek och hur jag skall får tiden att räcka till allt jag vill hinna med innan jag dör! Vilka lyxproblem egentligen! Jag behöver inte gå och lägga mig under en pappkasse hungrig, mina barn behöver inte gå omkring och tigga, mina barn får gå i skola, även om de kanske inte alltid utnyttjar tiden på bästa sätt och de kan välja att bli precis vad de vill här i livet. Hmmmm. Mycket man kan få ut av en stjärnklar kväll va?

Nej, nu är det dags att hoppa i bingen! Skall lägga mig och läsa om Napóleon igen. Gamla Nappe, en kär gammal vän... Har läst en mängd litteratur om Franska Revolutionen och Napoleon! Jag tycker att han är en spännande och intressant karraktär. Hade han inte fått storhetsvansinne så hade en han varit en perfekt härskare. Han gjorde mycket gott och det som vi känner som demokrati idag kan vi tacka honom för. Ja, ja. Nog från det hsitoriska hörnet för denna gång!

GodNatt!

TP klubben på jobbet sammlades idag för att spela TP. Jodå, vi spelar annat än Wii! Nåväl, jag fick storstryk! Men hallå, vem ända in i norden bryr sig om hur många postlådor det finns i Sverige??? Men nu vet jag det i alla fall. 30.000 om någon ville veta! Snacka om värdelöst vetand...

Annars är jag ganska trött i huvudet i dag. Seg och trött. Har planerat träning för de andra på jobbet i en ny procedure som vi skall ta hand om i Call Centret. Planerat ett ämne som jag skall använda som bas för nästa veckas kurs... Visst är det ett spännande och intressant liv jag har???

 Hittade en liten dikt häromdagen som jag tänkte avsluta med idag. Kloka ord som någon tänkt och satt på pränt...

Life is short,
Break the rules,
Forgive quickly,
Kiss slowly,
Love truly,
Laugh uncontrollably,
And never regret anything that made you smile.

 Puss på er och God Natt!!!

Hallöjsa igen!

Ja, jo, nä inte ä jag dö inte! Men lite sliten... Livet pinnar ju på och inte har det blivit mindre komplicerat precis... hehehe. Jobbet kräver sitt och mina tankar har ockuperat mycket tid det sista. Mitt arbete kräver mycket av mig och det är väl först nu som det börjar bli lite ordning i huvudet. Men inte är det myckekt inte... Härdsmältan var total för ett tag sedan, både vad det gäller arbet och kärleksliv. Och mannen som jag var involverad med och som jag fortfarande tycker förfärligt mycket om lyfte upp mig från golvet och gav mig en spark i röven, vilket var prescis vad jag behövde, men jag var tvungen att avbryta... För det hade tagit en ände med förskräckelse för min själ och jag är inte helt säker på att jag hade överlevt det...

Män... jag förstår mig inte på dem... Denne man ville inte ha ett fast förhållande. Ok, den köper jag utan problem... Men samtidigt brydde han sig om mig på ett sätt som indikerar att det INTE bara var en ytlig förbindelse... Men det var så mycket som gick skevt... Jag dämpade min impulsivitet på ett sätt som hade tagit död på min själ förr eller senare ändå. Jag är impulsiv intill dumhet och jag skriver kilometer långa mails om allt mellan himmel och jord, men till syvens och sist så var det vissa utvalda delar av mig han ville ha och resten ville han inte ha. Nu är det en gång så att det är alltså en paketlösning detta, ingen lösgodis affär! Så jag var tvungen att avbryta, för min egen själsliga överlevnad...

Nå, anyway, våren är i antågande och det är inte en dag för tidigt! Längtar efter uteservering, kall öl och sitta och titta på folk!

Trodde och inbillade mig att jag mist några av mina bästa vänner här för ett tag sedan, men det visade sig att så inte var fallet och det är jag innerligt tacksam för! Hör ni det Petra och Wibke??? Ni får för Guds skull inte försvinna ur mitt liv!!! Ni är ju de två människor som gjort att det känns så himla bekvämt att vara jag! Att få lov att bara känna sig som en av de andra, vilket sällan inträffar... Men ni är lika skruvade som jag :-) Thank God for small tokens! Det skulle vara förödande att msita vänner som blivit soulmates... Och nu väntar jag bara på sommaren! Längtar till sommaren... Och missionshuset, danskvällarna, kaffet och en flaska vin eller några öl i goda vänner sällskap! Fattar ni hur många spännande människor jag mött tackvare er två!

Sorry, det blev visst en monolog... Hehehe, men har ni vägarna förbi Petras Missionshus - titta in - ni kommer möta en värld som får själen att bli hel och växa igen..  Jag släpar med alla mina vänner dit, vare sig de vill eller inte... Lägger till några länkar... Dreambeamer! Where all your dreams come true!!!!

Puss på er alla, tror jag skall bli en kvinnlig DiLeva! Han har en skön inställning till livet och Cosmos! Precis som Petra och Wibke...

M 

Livet har varit hektiskt och jag har inte haft överskott att skriva. Har inte hunnit. Fast egentligen så är det ju inte livet som gått fort... Det har endast försigått i mitt huvud. Men jag har fattat en massa beslut...

Jag tänker söka nytt jobb. Inte för att jag inte trivs där jag är just nu, men jag måste gå vidare. Jobbet känns inte kul länger och det känns som om det är dags att röra på sig. Har egentligen haft det så i snart ett år, men inte haft ork och kraft att ta mig vidare. Men idag kände jag att jo, nu är det dags! Ingen brådska ännu, jag har ju fast anställning, men alla som känner mig vet ju att jag inte stannar på ett ställe där jag känner mig färdig...

Män... är ett kapitel för sig... Jag förstår mig bara inte på karlar! Vad är det för fel på dom? Ensymer? DNA? Eller bara allmän sinnesförvirring? Ja, det är ett ämne jag kunde skriva om hur länge som helst, men jag skulle bara göra mig ovänner med diverse män... Hur som helst så är det faktiskt inte så att bröllops klockorna ringer bara för att man talar med en man, men de verkar tro så...

Har ni kikat på min svärdotters blogg ännu? Min svärdotter är en kvinna som kan konsten att inspirera, liksom hennes mor. De är två fantastiska människor som har var sitt enormt stort hjärta! Och jag älsake dem som människor, bägge två! Jag möter sällan människor där det känns ok att vara jag, med allt vad det innebär, men med dessa två kvinnor har jag ALLTID känt det som om jag är alldeles bra som jag är... De besitter bägge två enorm kvinnokraft! Och jag önskar att jag kunde vara mer som dem och leva i nuet.

CARPE DIEM!!!

Maggie

Ja, nu är det ett tag sedan jag skrev... Har varit en fullständigt fullspäckad vecka! Men det jag har haft mest behållning av är ändå i torsdags när vi spelade Wii på jobbet i tre timmar. Fredag gick bra, hade lite ont i höger arm men lördag!!!! Jag kan säga så mycket att om jag ägde ett Wii spel själv skulle jag vara den mest vältrända kvinnan på 100 km omkrets. Jag har nämligen inte fattat detta med hur man gör... Själv spelar jag som om jag var med på riktigt! Boxades så jag var helt färdig, spelade tennis som om det gällde Wimbledon! Och har skarttat så att jag hade ont i magen och känner fortfarande av de musklerna!

Idag är det ett år sedan jag valde att flytta ifrån min ex-man... Det enda jag vill säga i det ämnet är att jag inte ångrat en enda sekund!

Har två barn som är väldigt konstnärligt lagda. Yngsta dottern spelar musik och sonen håller på med smide. Genom min son har jag sedan mött min svärdotter som är en ängel och som jag avgudar! Läs hennes blogg, finns länkad till min sida. Wibke. Genom mina barn har jag mött många spännade människor det senaster året, inom konstnärs världen. Jag är själv inte den mest konstnärliga, förutom att jag virkar och fuskar i att sy kläder. Min konstnärliga ådra ligger mer åt det exebishionistiska hållet... Provoserar en del genom mitt sätt att klä mig och med mina konstnärsvänner är det ingen som höjer på ögonbrynet. När man finner en miljö där man är accepterad så blommar man ut ännu mer... Och just nu finner jag livet underbart att leva, även om mitt kärleks och känsloliv befinner sig på gungfly just nu. Men det är inget jag inte kan leva med, jag har själv satt mig i den situation jag befinner mig i och ingen skuld ligger hos någon, vad det anbelangar! Jag har själv valt att befinna mig där jag är just nu och kan också välja bort det när det passar mig... Men icke desto mindre trivs jag med livet. På något sätt så har min skilsmässa gjort att jag igen kan gå med rak rygg genom livet, utan att behöva be om ursäkt för min existens. Det kommer jag aldrig mer att göra! Därför är det ännu bättre att vara med de människor som jag har funnit en djup vänksap med efter min skilsmässa för de dömmer inte och skulle aldrig heller fördömma. Det är en underbar känsla att känna att man finns och att man duger som man är, oavsett hur märklig eller konstig man i realiteten är! Vart annars i samhället finner man den acceptansen? Inte på rätt många ställen! Innan har jag endast haft den acceptansen av mina barn, de har haft sina åsikter och också gjort den hörd, men samtidigt har det haft den inverkan på dem att de vågar vara sig själva utan att de känner att de får något fördömmande från mig.

Det enda negativa i mitt liv är just mitt känsloliv. Jag tenderara att reagera instinktivt och omedelbart, vilket inte alltid uppskattas. Dessutom analyserar jag allt! Vilket var en förutsättning för min mentala överlevnad i mitt tidigare äktenskap, men som endast skapar konflikter i min hjärna på nuvarande stadium. Allt behöver inte analyseras eller plockas ner i minsta detalj. Ibland är det bar att bara låta saker ha sin gilla gång och se vart det bär hän. Men det är inte alltid jag lyckas med det... Dessvärre... Till stor sorg och skada för mig själv. För den andra parten har ju ingen aning om vad som försigår i MITT huvud. Vilket förmodligen är en förbaskad tur... För helt normal är den nog inte och jag tror aldrig jag har tagit den lättaste vägen mellan punkt A och punkt B i hela mitt liv! Brukar passera både C, D och Z på vägen också... Inte alltid till min egen fördel, kan man lungt säga!

Nå. nu skall jag äta. Nästa vecka blir det lugnare så då skall jag nog få tid att skriva lite mer.

Ha det!